fast egentligen vet jag inte vart jag ska börja. det är så mycket som jag fortfarande inte fattar. inte vill fatta.
vill inte tro att något utav det här är sant.
bara önskar att allt är en mardröm. en enda stor mardröm som är över när jag vaknar nästa morgon.
att en människa man älskat HELA SITT LIV kunde svika en så här mycket.
jag mår fortfarande inte bra, men alla verkar tro det. men det kan jag säga er att ni har väldigt fel om ni tror att jag har kommit över det hela. bara för att jag går runt o inte är depp o gråter hela tiden, så ska ni veta att det är som ett skavsår som gör sig påminnt stup i kvarten.
jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva något som detta. du var en människa som aldrig skulle göra något sånt. du var. sen hände något. o du blev en helt annan person.
du, som var bland dom snällaste människor jag någonsint mött. varför? varför gjorde du som du gjorde?
det har jag fortfarande inte fått något svar på. o jag tror att den frågan förblir osvarad.
men det som känns värst just nu är att jag fortfarande älskar dig. men endå hatar jag dig mest av allt på hela jorden. o du ska veta att jag saknar dig inte ett dugg. jag saknar den du var.
detta krossade mig. när jag fick veta att det var sant.
det var som ett slag i magen. det var som att slitas sönder eftersom du var en del av mitt liv.
som att få en kniv i hjärtat. det var som om du vore död.
helst av allt vill jag bara glömma dig o börja om på nytt. men det går inte. det går verkligen inte.
jag har försökt så många gånger, men.. det går inte.
jag tänker på allt som hänt VARJE dag. det går inte en enda dag utan att allt finns i tankarna.
och det tar något otroligt på krafterna att jag snart inte orkar mer. jag orkar aldrig göra nånting längre.
jag är hemma hela tiden. jag fick ge upp en av dom saker jag älskade att göra mest. o det var att spela handboll.
jag fick ångestattacker.
jag fick åka ambulans.
jag fick för mig att det skulle bli bättre genom att göra illa mig själv.
jag fick gråta mig själv till sömns i månader.
allt pga dig. o henne.
o ni ska veta att berätta allt detta för mamma o alla dom var det svåraste o jobbigaste jag någonsin har gjort.
jag hade vetat om det här i ungefär ett år, men jag berättade bara för mina närmaste kompisar.
eftersom jag inte ville att han skulle åka in.
men nu är det helt tvärt om. nu vill jag verkligen att han ska åka in. för detta är helt obegripligt, det dom två sysslat med. helt sjukt.
grattis om du orkade läsa allt.